av Leo Spauls efter en roman av Leopold von Sacher-Masoch
Genre: drama i en akt
Urpremiär: Teater Pero 31 oktober 2006
Venus i Päls är berättelsen om den förfinade och sårbare Severin som förälskar sig i den frigjorda och självständiga Wanda. Severin drivs av begäret att få underkasta sig en vacker och despotisk kvinna och då Wanda upptäcker detta begär hos honom skriver de ett kontrakt där Severin utlämnar sig åt henne på liv och död. Hans enda förbehåll är att hon ska bära päls när de träffas. Berättelsen är baserad på upplevelser ur Sacher-Masochs liv och utspelar sig i sent 1800-tal vid den franska atlantkusten.
Medverkande: Mia Poppe, Niclas Strand, Fredrik Hedin, Helena Fernell, Johan Jansson
Manus och regi: Leo Spauls
Ljud: Eric Bleckert
Konstnärlig vision:
Idealkvinnan (ur Karin Bangs ”Elsk mig! En studie i Leopold von Sacher-Masochs masochisme”): Vid Wanda och Severins första möte får Wanda veta att Severin som ung förälskat sig i en kvinna av sten, närmare bestämt en staty av Venus. Denna staty slår an en sträng djupt inom honom och väcker ett underliggande förbjudet begär. Han dyrkar statyn som ett levande väsen, och är till och med beredd att offra livet för den. Severin är med andra ord fetischist. Strängt taget innebär det att han föredrar ett dött ting framför en levande person. Ett ting som han själv tror besitter övernaturliga krafter.
Severin anser venusstatyn vara den vackraste kvinna han någonsin sett. Den fysiska attraktionen för honom är således mycket viktig. Så viktig att han hellre föredrar en kvinna av sten framför en av kött och blod. Severins skönhetsideal kan också ses inrymma en strävan efter perfektion och fulländning. Statyns skönhet är också evig. Den representerar det permanenta och stabila. Den förblir som den är, den ställer inga krav, den fyller precis den funktion som Severin själv önskar och den finns alltid där han själv vill att den ska vara. Den är med andra ord precis vad en annan människa inte är.
Regissörens tankar: Leopold von Sacher-Masochs klassiker Venus i Päls är en berättelse om makt. Det är en kärlekshistoria mellan kvinna och man, där kvinnan tar på sig rollen som härskare, klär sig i päls och svingar sin piska över mannen. Men piskan är egentligen av underordnad betydelse. Den är ständigt närvarande, men upplevs snarare som ett löfte än ett hot. Fokus ligger istället på spelet mellan härskare och slav. Det spel som ger makt åt härskaren, men där makten är beroende av slavens samtycke och vilja till underkastelse. Detta spel ger upphov till en intrikat problematik: ligger makten hos härskaren eller slaven?
Venus i Päls brukar kallas masochismens bibel. Och det är inte alls en illa vald benämning. För visst ångar passionen som en röd tråd rakt genom hela berättelsen. Och det är det mörka, förbjudna begäret som gestaltas, och som också står i fokus för den moderna läsaren. Men det har inte alltid varit så. Masoch var en högt aktad författare under senare delen av artonhundratalet, och hans tyskspråkiga prosa översattes till flera språk. Han hyllades framförallt för sina litterära kvaliteter, något som den moderna läsaren knappast lägger större vikt vid.
Någon svensk biografi över Leopold von Sacher-Masoch finns inte. Inte heller är hans böcker översatta till svenska i någon större omfattning. Det framstår därför som särskilt angeläget att lyfta fram honom och hans verk för den svenska publiken. Jag har funderat mycket på om Masoch kunnat behålla sin plats i världslitteraturen om han istället för prosa hade skrivit dramatik. Dialogen i Venus i Päls är genomgående mycket bra. Jag kan tänka mig att många ord till stor del var självupplevda. Att Masoch hade en liknande kärlekshistoria i verkliga livet samtidigt som han skrev boken ger naturligtvis en extra dimension till verket, och förstärker ytterligare intrycket av en verklighetstrogen dialog.
Då jag skrev pjäsen om Burroughs lät jag författarens egen fiktion sammanblandas med händelserna i hans liv, vilka tvinnades samman som komponenterna i en elektrisk kabel. Dröm och verklighet flöt ihop i en skenbart logisk form, allt under ett hallucinatoriskt töcken. I denna pjäs har jag dock hållit författaren utanför själva skeendet. Istället har jag stöpt Masochs berättelse i en form som teaterbesökaren lätt igenkänner och som ger berättelsen en dramatisk stegring utan att fördenskull förvränga själva skeendet i handlingen. Många regissörer som jagar ett eget konstnärligt uttryck låter ibland den egna idén överskugga originalets förtjänster, vilket kan resultera i otydlighet på scenen om det inte är konsekvent utfört. Jag har därför låtit berättelsen bliva kvar i 1800-talsmiljö, där Masochs själ och ande mest syntes hemma.
Signerat/Leo Spauls, augusti 2006
Venus i päls i media
2006-10-31 - Marcus Boldemann, Dagens Nyheter - Reportage: Poppe i päls
