ett porträttdrama i två akter av Leo Spauls
Urpremiär: Scen Hagagatan 48 den 2 februari 2006
Föreställningen tar vid när Burroughs bok ”Naked Lunch” står åtalad för obscenitet och det fria ordet ska försvaras mot statsmaktens censur. Ur rättegången väser berättelsen fram om en mans livsöde som kantas av sorg, missbruk, och kändisskap.Dramat följer William Burroughs liv och händelserna som gav honom en plats i historien.
Medverkande: Niclas Strand, Louise Kvilekval, Fredrik Hedin, Joel Lallerstedt, Lukas Loughran, Lukus Fondin, Leo Spauls, Johanna Sandquist, Cynthia Morrissette, Björn Johansson
Manus och regi: Leo Spauls
Ljud och ljus: Eric Bleckert
Konstnärlig vision: I Burroughs fotspår. Under William Burroughs sista levnadsår ansågs han av många vara den mest inflytelserika författaren i USA sedan andra världskriget. Han fick till slut även erkännande av etablissemanget genom att bli invald i "The Academy of Arts and Letters". Men det är fortfarande rubrikerna som attraherar och fascinerar de flesta: Bilden av den knarkande pornografen som sköt sin fru när de lekte Wilhelm Tell. Det är idén om Burroughs som intresserar, inte mannen i fråga. Inte mannen som på sin ålders höst talade hjärtskärande om sina älskade katter, inte mannen som gång på gång förklarade att droger är ett helvete, inte mannen som konsekvent förnekade att han var något. Nej, den mediala bilden av Burroughs är alltför djupt inpräntad såsom den iskalle prickskytten som besökte Helvetet och skrev en rapport om det.
Burroughs trodde på fullaste allvar att skrivandet var farligt, att han inträdde i en magisk sfär som gav honom möjlighet att skapa men som också kunde slå tillbaka på honom om han inte såg upp. Men Burroughs hade modet att följa sin vision, hur obehaglig eller obskyr den än visade sig. En läsning av hans mest berömda bok, Naked Lunch kan självfallet kan göras utifrån händelser som utspelas inuti en mans huvud orsakade av abstinensen vid ett avtagande missbruk. Detta är den version som gestaltas i David Cronenbergs filmatisering från 1991. Emellertid tappar man större delen av Burroughs tämligen genomarbetade världsåskådning om man går den vägen. Burroughs beskriver själv Cronenbergs insats såsom "en mästerlig thriller baserad på de olika elementen i boken". Emellertid är det troligt att den åldrade Burroughs egentligen ifrågasatte filmen på flera punkter. Det som efter Naked Lunch kom att bli en Burroughsk filosofi framställs här ensidigt som en knarkares mardrömmar, vilket gör att fokus helt hamnar på Burroughs missbruk och inte på de filosofiska föreställningar som växte fram ur detta. De idéer som fick Norman Mailer att tala om Burroughs såsom "möjligen besatt av genialitet" intresserar inte Cronenberg, eller så fann han dem för svårbegripliga för att kunna hamna på filmduken. Emellertid finns det andra som har lekt med snarast identiska koncept. Liknelsen med det Burroughska Interzone som en motsatsvärld i stil med den som förekommer i bröderna Warchowskis Matrix-filmer är påtaglig. Hur ska man annars kunna förklara Burroughs teorier om att ordet är ett virus som lever inuti människan och kontrollerar sitt värddjur eller cut-up-teknikens kalejdoskopiska imperativ: Om man klipper i nutiden läcker framtiden ut. Snarare uppmanar Burroughs oss att slå hål på den verklighet vi lever i och titta vad som finns där bakom. Naked Lunch betyder nakenhet i seendet. Att se det som verkligen finns där och inte det du tror att du ser. Det torde snarare vara en väl genomtänkt livsåskådning än ren noja.
Pjäsen om Burroughs är min första på sju år, och det har tagit mig nästan lika lång tid att färdigställa dramat. Sju år kan synas väl lång tid för att skriva en enda pjäs, men anledningen till att det tagit tid är flera. Burroughs var en synnerligen omfångsrik författare och vissa delar av hans produktion antagligen platsar bland de mest svårlästa i världslitteraturen. När Burroughs arbetade med cut-uptrilogin mindes han ofta inte själv vilka partier som ursprungligen hörde ihop efter han klippt i tu texterna. Så det är inte konstigt att man som läsare ibland finner honom överdrivet intrikat. Men Burroughs hade en oerhörd integritet och kompromissade aldrig. Inte ens när branschen fattade tycke för honom och han erbjöds gästa Saturday Night Live, spela in skivor med Nirvana, medverka i en video med U2 och dyka upp som karaktär i Beavis and Butthead, för att inte tala om Cronenbergs filmatisering, visade han nånsin en vilja att skriva nåt som vanligt folk faktiskt skulle kunna tänka sig att köpa. Istället hankade han sig fram på allmosor från vänligt sinnade fans och royalties från den blygsamma försäljningen av hans böcker.
Jag skulle ljuga om jag påstod mig förstå hur denna människa egentligen var funtad. Trots att han själv påpekade att "en författare inte har några hemligheter då allt avslöjas i hans texter" tror jag inte Burroughs blir begriplig förrän man väger in omständigheterna runt omkring. Då jag under lång tid arbetat med hans texter har jag skapat mig en egen bild av denne egendomliga man. Vilket är nödvändigt om dramat ska bli trovärdigt. Sen om bilden speglar verkligheten eller bara min egen fantasi lämnar jag öppet.
Som förberedelse har jag rest i Burroughs fotspår och vandrat längs hans gator i Tanger i Marocko och spelat in ljud som kommer att finnas med i föreställningen. Tanger är emellertid inte samma stad idag som den var på femtiotalet. Då var staden en internationell frizon, ett ingenmansland med en orientalisk prägel som lockade många konstnärer och författare med sin aura av droger och sex. Ett tolerant samhälle som lockade författare som Paul Bowles, Alfred Chester och William Burroughs. Idag härskar kriminalitet i staden och man får vara glad om man inte blir rånad på gatan. Särskilt om man vandrar omkring ensam som jag gjorde, som en uppenbar turist med kameran på magen. Men det är fortfarande lite historisk mark med stark dragningskraft. Det har varit oumbärligt för pjäsen att jag fått vandra i Burroughs fotspår och se platsen där Naked Lunch skrevs.
Burroughs jagade världen runt för att finna en fristat där han kunde vara sig själv. Det är rörande hur hans först lovprisar Mexico som himmelriket på jorden och sedan tvingas inse att han är lika utsatt för samhällets normer även där. Då söker han sig längre ner i Centralamerika, ut i djungeln på jakt efter yagé, en drog som medicinmännen använder för att se in i framtiden. När även detta visar sig bli ett misslyckande bosätter han sig i Tanger, och är även här mycket optimistisk till en början men tvingas efter hand inse att den fristat han söker antagligen inte finns i sinnevärlden. Då flyr han från sin trasiga tillvaro in i ordens värld och försöker undkomma sin ångest genom att skapa ett eget universum. Han klipper alla band till omvärlden genom att bokstavligen hacka sönder sina meningar och sedan tejpa ihop dem tills de inte längre går att känna igen. Det hela är en mycket rörande bild av en man som förtvivlat försöker hitta en väg ut ur sitt privata inferno.
Är då pjäsen om Burroughs intressant ur ett samhälleligt perspektiv? Svaret är ja, av många olika anledningar. Burroughs är på många sätt mer bekant inom populärkulturen än bland litteraturvetarna. Han blev på sin ålders höst en kultfigur för framförallt musiker som ansåg sig blivit inspirerade av hans febriga prosa. Han missuppfattades, framförallt av de som aldrig läst honom, som en drogliberal och förespråkare för knark. En uppfattning som överlevt men som vi nu har möjlighet att slå hål på. Burroughs ansåg att droger var det värsta som kunde hända en människa och upplevde det på tillräckligt nära håll för att förstå vad han talade om.
Berättelsen om Burroughs visar på ett halsbrytande sätt hur destruktivt missbruket är, och helt utan den sockersöta moral som vanligtvis följer skildringar av det här slaget. Det blir successivt uppenbart för publiken att drogerna i Burroughs liv inte bara skadar honom själv, utan sliter bort de flesta i hans närhet i förtid. Sonen Billy vill gå i pappas fotspår och skriva böcker, men har varken fallenhet eller disciplin för att kunna göra det. Det enda han har gemensamt med sin far är ett sug efter alkohol och narkotika, dock helt utan sin faders självbevarelsedrift. Billys missbruk leder till en tragisk död i unga år.
Det är också av socialt intresse att visa att någon från en så pass konventionell och till synes oproblematisk bakgrund kan falla offer för ett narkotikamissbruk. Burroughs växte upp i ett övre medelklasshem, fick bra utbildning och visade inte några direkta tecken på missbrukarkaraktär. Varför blir han då missbrukare? Jo, för att ett missbruk kan slå till på vem som helst. Ingen människa kan stå emot abstinensen orsakad av ett kraftigt heroinmissbruk. Burroughs beskrev ofta sin förundran över hur okunnigt han blev bemött av läkare som ofta försökte hitta någon slags defekt i hans person som kunde förklara varför han börjat knarka. Han menade att det var lönlöst att försöka finna sådana svar. Svaret fanns i drogen självt. Det är drogen som dikterar villkoren, inte du. Eller som han själv uttryckte det: Heroin är inte en kick. Det är ett sätt att leva.
Signerat/Leo Spauls december 2005
Burrougs i Media
SvD, Stockholmscity, DN, Katrineholmskuriren, TeaterStockholm recencerade föreställningen
