av Maj-Gull Axelsson

Genre: drama i en akt

Premiär: Playhouse Teater 20 september 2008

Regi: Catherine Fallenius

Scenografi & Kostym: Eva Strengbohm

Medverkande: Malin Jakobsson, Vilma Hurtigh Grabe, Johan Hurtigh, Anna Francke, Joakim Leijon, Anna G Falck, Micke Blomqvist, Anne Marie Hurtigh, Kerstin Blomgren

Katarina är en kvinna mitt i karriären som på ytan tycks ha det perfekta livet. Respektabelt arbete på en tidning, våning mitt i stan och sambon Jonas som han är minst lika perfekt. Men när Katarina en dag blir kontaktad av sin gamla klasskamrat Lisalouise börjar hon plötsligt se sitt liv med nya ögon. Är hon verkligen lycklig? Är Jonas verkligen den perfekte mannen? Och varför har Lisalouise lämnat sitt till synes fulländade liv? Vad är det hon flyr ifrån?

Lisalouise är en grym pjäs som inte lämnar någon oberörd, då den behandlar ämnen som vi kanske ofta helst inte vill eller orkar beröra. Utan pekpinnar och moralpredikningar visar den på ett brutalt och naket sätt den utsatthet och fruktan som tusentals kvinnor tvingas leva med dagligen i sitt eget hem.

KONSTNÄRLIG VISION

Pjäsen handlar om utanförskap. Om våld. Om kärlek. Om makt. Om skuld. Om hur mycket eller lite vi människor egentligen vet om varandra. Om misshandel, psykisk likaväl som fysisk. Om att vara offer samt att vara förövare. Vem är egentligen offer och vem är förövare? När blir man ett offer? Är skiljelinjen mellan att bli ett offer för sina egna handlingar svagt angränsande till att vara förövare i ett samhälle som egentligen inte ifrågasätter?

Pjäsen handlar om relationer i livet. Om kärlek eller vad som en gång har varit kärlek. Om brustna hjärtan och om hur människan hanterar avstånd som skapas i relationer. Om psykisk nedbrytning likaväl som fysiskt våld. Om människans kamp för att överleva.

Pjäsen är mångbottnad och kontrastfylld. Karaktärerna återspeglar en längtan efter beröring och bekräftelse.  Ämnen som tas upp är rädslor och drömmar i livet samt svårigheterna att våga välja nya och egna vägar. Vad är min mening i livet? Vad betyder jag? Denna pjäs visar flera olika sidor hos en människa. Karaktärerna går igenom livets olika banor och lär sig något nytt om sig själva.

Temat i pjäsen är kärlek och acceptans. Att finna sin mening och att bli accepterad av samhället och sina medmänniskor. Ett annat tema är att vara kär, sårbar och utelämnad. Karaktärerna söker en upplevelse av bekräftelse, där vardagen och rädslorna många gånger begränsar dem. I vissa sammanhang kan man uppleva en förlust av uppfattad kontroll över situationer. Detta kan innebära att man känner sig maktlös i vissa situationer som man själv inte kan råda över. Något i miljön är begränsande och interfererar med de saker vi önskar göra. Denna begränsning kan vara en psykisk tro att omgivningen utövar en restriktion eller press på oss. Denna pjäs tar upp dessa begränsningar, som varje individ sätter upp för sig själv men visar också att begränsningarna kan urarta på ett fruktansvärt sätt till nedbrytande misshandel.

Att ge och att få kärlek är två grundpelare i pjäsen. Pjäsen uppvisar ett omättat kärleksbehov som grundar sig i det lilla barnet. Det handlar även om det omättliga behovet av mänsklig kontakt och hur det känns att vara intrasslad i livets alla trådar. Alla människor har ”trådar”, exempelvis ouppklarade separationer, oavslutade sorgarbeten eller ofullbordade drömmar. Pjäsen berör en rehabilitering tillbaka till livet, hur man börjar leva. För att få uppleva den gränslösa kärleken krävs mod från karaktärerna för att våga upplösa gränser och invanda fotspår. Mod att våga möta nya människor, mod att våga skapa nya vägar och mod att våga bestämma sig för att fullfölja de nya vägarna.

Frågor som; hur och när utvecklas sunda relationer till destruktiva? Var finns varningssignalerna? och ser man varningssignaler fast man väljer att inte registrera dem? Hur lite vet jag i själva verket om mina vänners liv? Vad är egentligen kärlek? skapas hos mig då jag läser denna pjäs. Att leva… Hur lever man sitt liv utan att bli sårad eller utelämnad? Pjäsen tar upp hur några individers redskap för att hantera motgångar i livet, ser ut. Karaktärernas redskap ser olika ut för att visa oss att alla människor är unika och har olika grundförutsättningar till livet. Detta kan bero på att människan har ett behov av att kunna kontrollera viktiga såväl som mindre viktiga händelser i sitt liv och om detta behov inte uppfylls får det negativa konsekvenser. Om människan däremot kan återställa balansen och kontrollen, ökar den mentala självbilden och prestationsförmågan, vilket händer i pjäsen. Flera av karaktärerna uppvisar även en inlärd hjälplöshet som innebär att en oförmåga att utföra vissa handlingar eller hantera vissa situationer inträffar och består, trots att de verkliga fysiska/psykiska förutsättningarna inte längre borde utgöra något hinder. Många genusrelaterade frågor skapas inom mig när jag bearbetar pjäsen och det manliga i relation till det kvinnliga är ett outtömligt ämne som denna pjäs för upp till ytan.

Det finns ändock i pjäsen en poesi över livet som jag fastnat för. Orden levererar känslor och det är känslorna som för denna pjäs framåt. Att mötas och att skiljas är två teman som aldrig blir inaktuella. Frågeställningen i pjäsen blir aldrig omodern, då jag anser att alla människor någon gång i sitt liv stannar upp och undrar vart man är på väg och vad ens mening i livet är. Att inneha nära relationer och utelämna sig själv är svårt. Risken att hamna i inlärd hjälplöshet är särskilt stor om man saknar kommunikationsförmåga, eller om omgivningen inte förstår det vi kommunicerar. Jag avslutar mina tankar om pjäsen med hjälp av Peter Weiss ord från Nya processen:

”Du måste utelämna dig helt och hållet åt din fruktansvärda kärlek –

även om det innebär att du går under.”

Catherine Fallenius,

regissör