Reinfeldts sommartal i Gustavsberg
Tam enaktare i sommarregn
En timme brukar man behöva på sig för att berätta en historia. I alla fall i teatersammanhang. Allt under det uppfattas vanligen som kort. Strindberg föredrog själv formatet fem kvart. Då hölls berättelsen kompakt, och publiken tappade inte koncentrationen. Dessutom så undvek man risken att publiken skulle supa ner sig i pausen, vilket tydligen var ett problem på hans tid. Den publik som hade kommit till Strandvik i Gustavsberg uppvisade emellertid inga sådana tendenser. I alla fall inte så här vid lunchtid.
På knappt sextio minuter hinner Fredrik Reinfeldt med det han tycker är viktigt att tala om, den ekonomiska krisen, Sveriges åttapartisystem, det uteblivna jobbskatteavdraget, vikten av utbildning, jobben och framtiden. När statsministern kommer in på ämnet jobbmöjligheter för de unga, kan vi uppfatta en glimt av en avslappnad äkthet i hans framförande, under en sekund tycks vi få del av Fredriks innersta engagemang. Tyvärr täcks denna innerlighet över, lika snabbt som den blottades, med en filt av monotont repeterande av monologens slutsatsliknande repliker. Rent innehållsmässigt är alltså ingenting särskilt överraskande. Även Fredrik Reinfeldts personliga framtoning tycks intakt. Det är förvisso en ovanligt avspänd statsminister som möter sin publik som den här dagen till stor del består av en skara sympatisörer, får man anta. Men han visar redan i inledningen av sitt anförande att han kommer att köra på rutin. Här ska inte bjudas stor underhållning och gesterna begränsas till den högra handens lätta viftning med tumme och pekfinger sammanpressade, som om han ömt höll powerpointpresentationens huvudpunkter mellan fingrarna. Statsministern kostar förvisso på sig ett och annat torrt skämt, för vilka han får tvivelaktigt men ändock nån slags gehör, men han tycks själv så likgiltig att han knappt gör något stort nummer av dessa lustigheter. Själva poängen i Gordon Brown-skämtet passerar över huvudet på publiken men anekdoten om den amerikanska statsskuldsklockan känns helt plötsligt som en exposé i berättarkonstens kärna även om den lämnar en bitter eftersmak av självgodhet. Tveksamt om den amerikanska statsskulden är ett återkommande skämt bland de hemlösa när de kurar ihop sig över varmluftsutblåsen på Times Square. Det är ju inte hans signum att vara rolig, tycks han tänka.
Men riktigt besviken blir vi först när han kommer in på ämnet Utöya. På samma sätt som tidigare känner vi att han inte riktigt bottnar i det han talar om. Märkligt nog är statsministern mer övertygande då han talar om allvaret i den ekonomiska krisen, än då han nämner denna tragedi. I just sådana situationer måste Fredrik komma ihåg Stanislavskij ord i kurslitteraturen “Och om det är så, kan en rätt vald tempo-rytm för pjäsen och rollen av sig själv, intuitivt, undermedvetet, ibland mekaniskt gripa tag i skådespelarens känsla och framkalla den riktiga upplevelsen”. Trots att orden är väl valda, tycks hans personliga engagemang på något vis utebli. Kanske är detta en medveten reaktion mot den ganska tuffa utbildning som Dr Benway låtit Fredrik genomgå den senaste månaden. För om det är något Fredrik Reinfeldt lägger stor möda vid, är det att framstå som konsekvent, även om vi försökt understryka hans behov av att släppa fasaden och kasta sig handlöst ut i osäkerheten. Men konsekvent är han verkligen denna regniga sommardag i Gustavsberg. Men det var inte det vi hoppats på denna dag, då hösten känns närmare än någonsin.
Leo Spauls
Mattias Wandler
Dr. Benway Presenterar/
Benway Nöjesproduktion AB
Box 13130
103 03 Stockholm
070-170 03 90
www.benway.se
