2011-10-13 - Att kunna ta regi - examination på 2:a lektionen
Den kollektiva insatsen i partiledardebatterna i Svt och i Riksdagen
- Jag vägrar vara med! Jag vägrar att överhuvudtaget vara med under dessa förutsättningar, då hoppar jag hellre av!
Orden klingar bekant i dagsläget, men just den här gången var det skådespelaren Jarl Kulle som i fullständig kollision med regissören Per Verner-Carlsson ger uttryck för sitt sårade ego .
Året är 1983 och på Dramaten repeterar man Cyrano (av Edmond Rostand) för fullt under ledning regissören Per Verner-Carlsson. Repetitionerna har dock från första början präglats av Jarl Kulles ständigt återkommande irritation över Verner-Carlssons intellektuella och teoretiska syn på teater som ett helhetskonstverk där den enskilda skådespelarens psykoterapeutiska ego behöver stå tillbaka för helheten. Teater består av ett antal delar som tillsammans bygger upp konstverket - scenografin (i fallet Cyrano, likväl som i många av Verner-Carlssons övriga förställningar så lysande konstruerade av scenografen och konstnären Lennart Mörk), dramat, rollerna, regin och, om inte överhuvudtaget alls så i alla fall, endast till del av skådespelarens psykologiskt realistiska inlevelseförmåga. Den här gången vinner Jarl Kulle, föreställningen ställs in dagen före premiär, förlorarna är publiken och teaterkonsten! Detta blir Verner-Carlssons sista uppsättning på Dramaten och han övergår efter detta till att enbart regissera radioteater.
- Jag vägrar vara med! Jag vägrar att överhuvudtaget vara med under dessa förutsättningar, då hoppar jag hellre av!
Den här gången uttalas dessa ord av Håkan Juholt i gemensam talkör med Lars Ohly inför den direktsända partiledardebatten i Sveriges television under Politisk höst 2011.
- Vi vägrar att stå placerade enligt era anvisningar, vi går inte med på er syn av hur dramat i den här debatten skall konstrueras. Vi är rädda våra roller kan tänkas bli ihopblandade med några av de andra rollinnehavarna, menar de två birollsinnehavarna.
- Vi tycker att de här partiernas ställningstagande är svårförståeligt i sak och oacceptabelt i princip. säger SVT:s programdirektör Jan Axelsson i ett pressmeddelande, och föreställningen sänds slutligen med de som svenska folket beslutat kvarvarande rollinnehavare som svenska folket beslutat skall vara med och helt enligt den sceniska konstruktion som regissören beslutat.
Vem vann den här gången? Ja, inte var det avhopparna i alla fall! Glädjande nog så var vår skådespelarelev Fredrik Reinfeldt en av dem som den här gången kunde ta regi och vi kunde också observera en antydan av inlevelseförmåga och ibland fick jag som publik till och med en känsloupplevelse. Den efterföljande partiledardebatten i Riksdagen visade också den upp en in i minsta minut stenhårt regisserad föreställning (i det nyligen scenografiskt ombyggda scenrummet), men vi fick också ett batteri av inlevelsefulla dialoger. Men även om Fredrik och hans med- och motspelare kan tänkas nå upp till ett G så återstår det mycket innan han är klar för examen. Det är trots allt många år av retorik- och PR-konsulters hegemoni som skall slipas bort innan vi får en helhet av scen, regi, drama, inlevelse och upplevelse.
Det återstår mycket innan vi, publiken, medborgarna, verkligen är vinnarna. Det återstår väldigt mycket innan detta blir något annat än en politisk höst!
