Recensioner
"LUDWIG VAN" på Teater Pero
Bister och bitter Beethoven (SvD 2010-01-20)
Om tio år fyller Ludwig van Beethoven 250 år – vilket förstås kommer att
firas med pompa, ståt och mängder av konserter. Teatergruppen Dr Benway ser
till att inte överröstas av allt ståhej genom att i stället fira
240-årsjubileet med en timslång minibiografi. ”Mitt liv är bedrövligt” säger
Ludwig när han kliver in på scenen. Han är 32 år och håller till sin
förtvivlan på att bli döv. Inför publiken berättar han att han blev bestulen
på sin barndom av en girig, alkoholiserad far som presenterat honom som
musikaliskt underbarn. Hatet gentemot fadern gör honom bepansrad, säger han,
vilket gör att han aldrig gifter sig, har få vänner. Som vuxen tar han sig
an brorsonen Karl och försöker göra honom till ett underbarn – allt går
igen. Han misslyckas. Leo Spauls, som skrivit texten, är ensam på scenen. Då
och då spelar han delar av kända Beethovenverk på en flygel. Berättelsen rör
sig från tidigt 1800-tal. Här skildras hur han ivrar för revolutionen och
blir besviken när Napoleon tar kejsartiteln och överger sina ideal. Själva
tidsandan får plats mellan replikerna, ett Europa där idéer om frihet och
jämlikhet lever och där också bilden av konstnären som benådat geni
efterträder yrkesmusikern som skriver på beställning. Den Beethoven vi möter
är rätt bister och bitter – trots att han förespråkar jublet som livsideal
och mot slutet skriver symfoni nummer nio, tillägnad glädjen. Texten skyr
inte det komplexa – och egentligen är det just den som är behållningen.
Spauls spelar Ludwig med en aningen stel högtidlighet som han då och då
spräcker genom intimitet. Skildringen av hur modern sakta dör är vacker och
avklarnad.
Spelmässigt har dock iscensättningen svagheter. Också Spauls väljer bort
omgivningen, söker aldrig egentlig publikkontakt. Dr Benway bjuder på en
kort Beethovenversion av succépjäsen Amadeus om föregångaren Mozart, barnet
som aldrig blev vuxen. Spauls tecknar Ludwig som en man som stängt av alla
känslor, som skriver sin musik som enda uttryck för sina emotioner och sin
själ. Det hela är samtidigt ett uttryck för manlig genikult – skapad av den
tidiga romantiken under början av 1800-talet. Musikinslagen är njutbara,
inte genom sin felfrihet – tvärtom. Just genom det icke-perfektionistiska är
det som om musiken skapas framför våra ögon på den där aningen skrälliga
flygeln som Ludwig van Beethoven ständigt lägger örat till. Han försöker
förtvivlat höra vad han skapar.
Kritiker: Lars Ring, SVD
